Europas förmåga att försvara sig självt utan stöd från USA har blivit en omdiskuterad fråga i en tid av förändrade säkerhetspolitiska förutsättningar. För att bedöma denna förmåga behöver man analysera fundamentala faktorer som befolkning, militär kapacitet och ekonomisk styrka i Europa jämfört med USA och Ryssland. Nedan följer en faktabaserad genomgång av dessa aspekter – med officiella data om folkmängd, antal soldater, försvarsutgifter, teknologisk nivå, industriell bas och energioberoende – samt en diskussion om Europas nuvarande försvarssamarbeten och dess möjligheter att hantera ryska hot utan amerikansk inblandning.
Befolkning: Europa vs USA och Ryssland
En grundläggande indikator på ett lands eller regions potential är dess befolkningsstorlek. Europeiska unionen (EU) hade vid början av 2024 en befolkning på ca 449 miljoner invånare . Om man inkluderar andra europeiska länder utanför EU, såsom Storbritannien (cirka 67–68 miljoner invånare) , uppgår Europas totala folkmängd till ungefär en halv miljard människor. Detta är betydligt fler än USA:s befolkning på omkring 333 miljoner och över tre gånger Rysslands cirka 144 miljoner invånare . Den demografiska tyngden ger Europa en stor rekryteringsbas för försvarsmakten och en omfattande arbetsstyrka för industri och ekonomi.
Militär styrka: personal, försvarsutgifter och strategiska resurser
Personal och försvarsutgifter: Europas samlade militära styrka är betydande. De europeiska länderna (NATO-allierade i Europa och EU-medlemmar) har tillsammans närmare 2 miljoner personer i uniform , vilket är fler aktiva soldater än både USA (ca 1,3 miljoner) och Ryssland (under 1 miljon) har. Även på det ekonomiska planet satsar Europa stora resurser på försvar: sammantaget spenderar europeiska länder långt mer på sina militärer än Ryssland gör. Faktum är att europeiska NATO-allierade och EU-länder spenderade omkring fyra gånger mer på försvar än Ryssland under 2023 . Detta motsvarar årliga europeiska försvarsutgifter i storleksordningen hundratals miljarder dollar (enligt en uppskattning ca $338 miljarder, baserat på data före de senaste höjningarna) – vilket anses vara “mer än tillräckligt för att avskräcka Ryssland” enligt säkerhetsexperter . Rysslands militärbudget har förvisso ökat i samband med kriget i Ukraina, men uppgick 2023 uppskattningsvis till runt $109 miljarder – endast en bråkdel av de samlade europeiska försvarsutgifterna. USA satsar ännu mer (över $900 miljarder år 2023) , men Europas försvarssatsningar är alltså näst störst i världen och många gånger högre än Rysslands.
Teknologisk kapacitet och strategiska resurser: Utöver mängden trupp och pengar har Europa en högteknologisk militär kapacitet och viktiga strategiska tillgångar. Flera europeiska länder besitter moderna försvarssystem som är i världsklass – exempelvis stridsflygplan (Eurofighter Typhoon, Rafale, Gripen), stridsvagnar (Leopard 2, Leclerc, Challenger 2) och marina styrkor (inklusive hangarfartyg och atomubåtar hos Frankrike och Storbritannien). Europas försvarsindustri är mycket avancerad; fem europeiska länder finns bland världens tio största vapenexportörer , vilket vittnar om att Europa både utvecklar och producerar några av de mest sofistikerade vapensystemen i världen. Dessutom har Europa egna strategiska resurser i form av kärnvapenavskräckning. Både Frankrike och Storbritannien är kärnvapenmakter och upprätthåller oberoende kärnvapenarsenaler om uppskattningsvis cirka 290 respektive 225 stridsspetsar . Dessa kärnvapen ger en yttersta avskräckningsförmåga mot existentiella hot, vilket innebär att Europa även utan amerikanska kärnvapen på plats har en nukleär sköld. Sammanfattningsvis har de europeiska länderna kvalitativt jämförbara militära system med USA och en tydlig överlägsenhet gentemot Ryssland i fråga om modern militärteknik på bred front – från flyg och pansar till precisionsvapensystem.
Ekonomisk styrka: BNP, industriell bas och energioberoende
BNP och industriell kapacitet: Europa utgör en ekonomisk stormakt med enorm industriell kapacitet, vilket är en nyckel till långsiktig försvarsförmåga. EU-ländernas samlade bruttonationalprodukt (BNP)var ca $18,6 biljoner USD år 2023 . Lägger man till Storbritanniens ekonomi (cirka $3 biljoner) närmar sig “Europa” som helhet USA:s ekonomiska nivå (USA hade ~$27,7 biljoner i BNP 2023) . Europas BNP är ungefär tio gånger större än Rysslands ekonomi – Rysslands BNP uppgick till runt $2 biljoner USD 2023 – vilket betyder att Europas ekonomiska resurser vida överstiger Rysslands. EU är världens näst största ekonomi efter USA och har en enorm industriell och teknologisk bas: allt från tunga industrier och bilproduktion till högteknologiska sektorer som flyg- och rymdindustri (Airbus, Ariane etc.) finns i Europa. Denna industriella tyngd ger möjlighet att producera militär materiel i stor skala vid behov. Under 2022–24 har många europeiska länder också aviserat kraftiga investeringar för att bygga ut sina försvar (t.ex. Tysklands engångsfond på 100 miljarder euro för försvaret), vilket industriellt backas upp av Europas starka ekonomi.
Försvarsindustrin: Europas försvarsindustri står, som nämnts, för en betydande del av världens vapentillverkning. Enligt data från SIPRI levererade de fem största västeuropeiska vapenexportörerna (Frankrike, Tyskland, Italien, Storbritannien och Spanien) tillsammans cirka 24 % av den globala exportvolymen av större vapensystem under 2018–2022 . Europa har flera ledande försvarsföretag – såsom BAE Systems, Thales, Airbus Defence & Space, MBDA, Saab och Leonardo – som utvecklar allt från stridsflyg och ubåtar till avancerade robotar och elektronik. Denna industriella förmåga innebär att Europa i stor utsträckning kan förse sina arméer med inhemskt producerad materiel och även exportera till allierade. Det ger en försörjningstrygghet vid en potentiell konflikt; Europa är inte helt beroende av importerade vapen utan kan stå på egna ben i att utrusta och upprätthålla sina styrkor.
Energioberoende: Energiförsörjning är en kritisk faktor för ekonomisk och strategisk uthållighet, särskilt i en konflikt där energileveranser kan användas som påtryckningsmedel. Historiskt var Europa ganska beroende av ryska fossilbränslen, men detta håller snabbt på att ändras. Före Rysslands invasion av Ukraina 2022 kom över 40 % av EU:s gasimport från Ryssland . Efter krigets utbrott har Europa emellertid genomfört en dramatisk omställning för att minska detta beroende. Genom akutplanen REPowerEU, utbyggnad av LNG-import från andra länder, ökad energibesparing och accelererad övergång till förnybar energi har EU-länderna lyckats kapa Rysslands andel av gasförsörjningen till en bråkdel. Under 2023 stod rysk gas (pipeline + LNG) för endast cirka 14,8 % av Europas totala gasförsörjning , att jämföra med nästan hälften år 2021. Importen av rysk olja och kol har också reducerats kraftigt genom EU-sanktioner och diversifiering av leverantörer . Denna trend mot energioberoende från Ryssland ökar Europas strategiska handlingsfrihet. Europa har dessutom egna energikällor: Nordsjöolja och -gas i Norge och Storbritannien, betydande kapacitet för kärnkraft (särskilt i Frankrike), samt en snabbt växande sektor för förnybar energi (vind- och solkraftparker byggs i hög takt). Sammantaget innebär detta att Ryssland i allt mindre utsträckning kan utöva påtryckning genom att strypa energitillförseln, och att Europas ekonomi är bättre rustad att motstå ett energikrig eller prischocker. En stark, stabil ekonomi med trygg energitillgång ger uthållighet för ett långvarigt försvar.
Europas försvarssamarbeten och förmåga att möta ryska hot utan USA
Europeiskt samarbete inom NATO och EU: Europas länder har redan djupt integrerade försvarssamarbeten, främst genom NATO men även inom EU och andra regionala initiativ. NATO har sedan 1949 utgjort fundamentet för Europas kollektiva försvar, och även om USA traditionellt varit ledande inom NATO, utgör de europeiska medlemsländerna majoriteten av alliansen. Under senare år har de europeiska NATO-länderna ökat sitt ansvarstagande: år 2023 uppnådde 11 av 31 NATO-länder målet att lägga minst 2 % av BNP på försvaret – det högsta antalet sedan målsättningen infördes – vilket främst är europeiska länder. NATO:s kollektiva planeringsprocess identifierar de kapacitetsbehov som krävs för att avskräcka och försvara mot hot, och de europeiska medlemmarna har åtagit sig att fylla många av de luckor som funnits . Redan idag bidrar Europa med kärnstridskrafter till NATO:s beredskapsstyrkor, och man delar på viktiga funktioner som luftövervakning (t.ex. gemensamma AWACS-plan stationerade i Europa) och snabba insatsstyrkor. Genom EU har länderna därtill fördjupat sitt säkerhetspolitiska samarbete de senaste åren. EU:s så kallade Strategic Compass (antagen 2022) lägger en plan för att stärka EU:s roll som säkerhetsaktör till 2030 . Bland annat ska EU etablera en snabbinsatsstyrka på 5000 man som snabbt ska kunna sättas in vid kriser , samt investera mer gemensamt i försvarsforskning och utveckling. EU har även en ömsesidig försvarsklausul (artikel 42.7 i EU-fördraget) som innebär att medlemsstaterna har en fördragsenlig skyldighet att bistå varandra vid angrepp – ett åtagande som påminner om NATO:s artikel 5, om än utan dess integrerade kommandostruktur.
Initiativ för att öka europeisk försvarsförmåga: Utan USA:s direkta inblandning skulle Europas länder behöva förlita sig på sina egna gemensamma resurser – något de aktivt förbereder sig för. Flera nya samarbeten har startats för att förbättra Europas kollektiva militära kapacitet. Ett exempel är det tysk-ledda European Sky Shield Initiative, där över 15 europeiska stater går samman för att gemensamt köpa in och utveckla modernt luftvärn och antimissilförsvar till kontinenten. Detta initiativ ska täppa till luckor i europeiskt luftförsvar genom system som kan skjuta ned allt från stridsflyg och drönare till ballistiska robotar. Andra exempel inkluderar det brittisk-ledda Joint Expeditionary Force (JEF), en snabbinsatsstyrka med tio nordeuropeiska länder, och Nordefco där de nordiska länderna koordinerar sitt försvarsnära samarbete. Genom PESCO (Permanent Structured Cooperation) inom EU samverkar medlemsländer i drygt 60 gemensamma försvarsprojekt – allt från utveckling av nya drönarsystem och satellitkommunikation till gemensam europeisk utbildning av officerare. Dessa initiativ förbättrar gradvis Europas interoperabilitet (d.v.s. förmågan att stridskrafterna från olika länder ska kunna agera ihop effektivt) och reducerar dubbelarbete. Europa arbetar också för att stärka logistikkedjor och understöd utan USA; t.ex. investeras i strategiska transportflygplan (Airbus A400M projektet) och tankflyg, egen satellitnavigering (Galileo-systemet) och gemensamma underrättelsecenter.
Europas kapacitet att hantera ett ryskt hot: Givet de ovan beskrivna resurserna framstår Europa som kapabelt att hantera militära hot från Ryssland även på egen hand, förutsatt att länderna uppträder enat. Rysslands aggression mot Ukraina 2022 har i praktiken stärkt Europas säkerhetssamarbete och vaksamhet. NATO har förstärkt sin östra flank med fler trupper (huvudsakligen europeiska) i Baltikum och Polen, och tidigare neutrala länder som Finland och Sverige har sökt sig till NATO, vilket ytterligare integrerar Europas försvar. Rysslands konventionella styrkor har lidit stora förluster och blottat svagheter i Ukraina, vilket minskat dess upplevda hot gentemot NATO. Europeiska arméer övar nu intensivt försvar av eget territorium och har bättre kännedom om ryskt stridsuppträdande efter att ha analyserat kriget i Ukraina. Utan USA:s trupper i Europa skulle länder som Polen, de baltiska staterna, Finland och Rumänien utgöra frontstater – och alla dessa har rustat upp i hög takt. Polen planerar exempelvis att bygga Europas numerärt största armé (dubblering till ca 300 000 man under 2020-talet) och lägga över 4 % av BNP på försvaret; Baltikum investerar i avancerat luftvärn och Finland har redan ett starkt totalförsvar med en av Europas största reservstyrkor. Västeuropeiska kärnvapenmakter, främst Frankrike, har signalerat att de vid behov skulle kunna utöka sina åtaganden för att skydda Europa med kärnvapenparaply om USA:s garanti skulle utebli. Allt detta tyder på att Europa i stort sett har eller snabbt kan få de nödvändiga verktygen för att avskräcka ett ryskt angrepp.
Samtidigt ska man vara ärlig med att USA länge stått för vissa unika militära kapaciteter inom NATO (såsom omfattande strategiskt lufttransportflyg, avancerade spanings- och övervakningssystem, missilförsvar, precisionsstyrda långräckviddsvapen i stor mängd, m.m.). Om Europa tvingas klara sig självt krävs att europeiska länder fortsätter att investera för att täcka dessa områden. Flera bedömare menar att Europa behöver öka sin militära förmåga ytterligare för att helt ersätta USA:s roll. En studie uppskattar exempelvis att europeerna skulle kunna behöva ytterligare ca 300 000 soldater och höja sina försvarsutgifter med €250 miljarder årligen för att på egen hand uppnå samma avskräckningsnivå mot Ryssland som dagens NATO med USA inkluderat . Det är en avsevärd ökning, men noterbart är att Europa redan är på väg i den riktningen – försvarsbudgetarna i Europa steg 16 % på ett år 2023 , och många länder planerar fortsatta höjningar kommande år. Europas ledare tycks beslutna att inte vara beroende av en opålitlig omvärld: EU:s utrikeschef Josep Borrell har talat om att “Europa måste lära sig använda makt” och NATO:s europeiska medlemmar har tagit större ansvar för sin egen bakgård. EU betonar att en starkare europeisk försvarsförmåga stärker även NATO och den transatlantiska säkerheten som helhet . Med andra ord, att Europa rustar sig för att kunna agera självständigt ses inte som ett alternativ till alliansen med USA, utan som ett komplement som ger ökad handlingsfrihet.
Slutsats
Europa besitter i dagsläget en avsevärd ekonomisk och militär styrka som vida överstiger Rysslands, och kan med fortsatt enighet och satsning stå emot ryska hot även utan direkt amerikansk hjälp. Den europeiska befolkningen och ekonomin är större än USA:s och mångdubbelt större än Rysslands, vilket ger en solid grund för både försvarsmakt och försvarsindustri. Militärt har Europa både kvantitet (när det gäller trupper och samlade försvarsutgifter) och kvalitet (i form av modern teknik och egna kärnvapen) för att upprätthålla en trovärdig avskräckning. Genom NATO och andra samarbeten har Europas länder integrerat stora delar av sitt försvar och tagit betydande steg för att täppa till återstående brister – särskilt efter 2022 har takten i upprustning och samordning ökat markant.
Det är viktigt att understryka att USA:s engagemang i europeisk säkerhet fortsatt är en stark tillgång som höjer ribban för potentiella angripare. Men om omständigheterna skulle kräva, har Europa i grunden kapaciteten att försvara sig självt. Nyckeln ligger i fortsatt europeisk sammanhållning, strategisk planering och investering i kritiska militära förmågor. De fakta och siffror som presenterats ovan visar att Europa – med sin halva miljard invånare, sina stora försvarsstyrkor, sin tekniska spjutspetskompetens och sin enorma ekonomi – har förutsättningarna att stå på egna ben gentemot ryska hot. Så länge de europeiska demokratierna står enade politiskt, kan de också stå starka militärt.
Här är den fullständiga källförteckningen med klickbara länkar:
1. Eurostat – EU:s befolkning:
EU population increases again in 2024. Eurostat News, 11 juli 2024.
2. Världsbanken – Befolkningsdata:
World Development Indicators – Population 2022. Världsbankens databank, 1 juli 2023.
https://data.worldbank.org/indicator/SP.POP.TOTL
3. SIPRI – Militärutgifter 2023:
Trends in World Military Expenditure, 2023. Stockholm International Peace Research Institute, april 2024.
https://www.sipri.org/sites/default/files/2024-04/fs_2404_milex_2023.pdf
4. CSIS – Europeisk försvarsförmåga:
Michael Shurkin, “Why It’s Time to Reconsider a European Army”. Center for Strategic and International Studies, 13 dec 2022.
https://www.csis.org/analysis/why-its-time-reconsider-european-army
5. ECFR – Europas militära styrka utan USA:
Camille Grand, “Defending Europe with less America”. European Council on Foreign Relations, 4 okt 2023.
https://ecfr.eu/article/defending-europe-with-less-america
6. SIPRI – Global vapenhandel:
Trends in International Arms Transfers, 2022. SIPRI Fact Sheet, mars 2023.
https://www.sipri.org/publications/2023/sipri-fact-sheets/trends-international-arms-transfers-2022
7. SIPRI Yearbook 2023 – Kärnvapen:
World Nuclear Forces. SIPRI Yearbook 2023, kap. 7.
https://www.sipri.org/yearbook/2023/07
8. Brookings – Europas energioberoende:
Tatiana Mitrova, “Europe’s messy Russian gas divorce”. Brookings Institution, 22 feb 2024.
9. Bruegel – Europa utan USA:s militär:
André Sapir m.fl., “Defending Europe without the US: costs and requisites”. Bruegel, 29 nov 2023.
https://www.bruegel.org/policy-brief/defending-europe-without-us-costs-and-requisites
10. EEAS – EU:s Strategiska kompass:
A Strategic Compass for Security and Defence. Europeiska utrikestjänsten (EEAS), mars 2022.
https://www.eeas.europa.eu/eeas/strategic-compass-security-and-defence_en